Arv eller miljö?
Det här med genus... Hur beter sig tjejer respektive killar? Vad är det som avgör, arvet eller miljön, är det vi vuxna som behandlar barn olika beroende på kön eller ligger beteendet latent i generna?
Detta är inget jag funderat speciellt mycket på innan jag fick barn. För mig har det alltid varit självklart att tjejer/kvinnor och killar/män kan/får/bör göra precis som de vill. Jag har ofta varit ensam tjej på olika aktiviteter och i olika sammanhang, haft många killkompisar och så vidare. När jag pluggade historia fick jag komplettera hemtentan på genuskursen två gånger. Det var ju så förbannat tråkigt!
Men så kom barnen, två tjejer och med detta funderingarna. Var sjutton kommer denna PRINSESSFEBER ifrån egentligen? Inte från mig i alla fall. Jag, som aldrig lekte med dockor, spelade fotboll och hängde med grabbarna. (För de var oftast de som ville spela fotboll och som inte var bollrädda) Jag var visserligen med i ett damlag i fotboll när jag var tretton, men de var "jättegamla", typ runt trettio, ingen ålder alls m.a.o. och dessutom totalt bollrädda, så det gav liksom ingenting.
Stora tjejen, nu fyra år, har totalt blivit uppslukad av prinsessor, Hello Kitty, rosa fluff, nagellack och färgen lila. I hennes värld "tittar prinsen och prinsessan på varandra, blir kära och gifter sig".
Hallå!!! Mamma sminkar sig ALDRIG, borstar på sin höjd håret och sprejar i nån supersprej min eminenta frisör tipsat mig om och som gör att håret SER fixat ut utan att vara det, och orkar inte ta på några andra skor än gympadojjor och stövlar. (Fast, jag måste erkänna att gummistövlarna bär spår av prinsessfeber, med rosa fleecefoder och rosa rosor på utsidan...) Jag, som inte klätt mig i rosa sedan hösten -87, typ, ja, ända tills stora E kom, sedan dess har en del undantag gjorts...
I morse var botten nådd...
Eftersom sambon är en whiskysamlare av rang, pryds ena väggen i vardagsrummet av diverse whiskyflaskor. Stora E tittade på dem i morse och sa:
- Om vi hade fått en lillebror i stället kunde han ha druckit whisky med pappa när han blev stor.
- Jaa, men tjejer kan ju också dricka whisky, sa jag.
- Men, mamma, du dricker ju inte whisky.
- Nä, nu ammar jag, men SEN ska jag dricka whisky ska du se!
Och jag som faktiskt inte ÄR speciellt förtjust i den ädla drycken, typiskt kvinnligt?!
Jag tar ju hellre en kall öl... En typiskt kvinnlig dryck... eller?!?!
Detta är inget jag funderat speciellt mycket på innan jag fick barn. För mig har det alltid varit självklart att tjejer/kvinnor och killar/män kan/får/bör göra precis som de vill. Jag har ofta varit ensam tjej på olika aktiviteter och i olika sammanhang, haft många killkompisar och så vidare. När jag pluggade historia fick jag komplettera hemtentan på genuskursen två gånger. Det var ju så förbannat tråkigt!
Men så kom barnen, två tjejer och med detta funderingarna. Var sjutton kommer denna PRINSESSFEBER ifrån egentligen? Inte från mig i alla fall. Jag, som aldrig lekte med dockor, spelade fotboll och hängde med grabbarna. (För de var oftast de som ville spela fotboll och som inte var bollrädda) Jag var visserligen med i ett damlag i fotboll när jag var tretton, men de var "jättegamla", typ runt trettio, ingen ålder alls m.a.o. och dessutom totalt bollrädda, så det gav liksom ingenting.
Stora tjejen, nu fyra år, har totalt blivit uppslukad av prinsessor, Hello Kitty, rosa fluff, nagellack och färgen lila. I hennes värld "tittar prinsen och prinsessan på varandra, blir kära och gifter sig".
Hallå!!! Mamma sminkar sig ALDRIG, borstar på sin höjd håret och sprejar i nån supersprej min eminenta frisör tipsat mig om och som gör att håret SER fixat ut utan att vara det, och orkar inte ta på några andra skor än gympadojjor och stövlar. (Fast, jag måste erkänna att gummistövlarna bär spår av prinsessfeber, med rosa fleecefoder och rosa rosor på utsidan...) Jag, som inte klätt mig i rosa sedan hösten -87, typ, ja, ända tills stora E kom, sedan dess har en del undantag gjorts...
I morse var botten nådd...
Eftersom sambon är en whiskysamlare av rang, pryds ena väggen i vardagsrummet av diverse whiskyflaskor. Stora E tittade på dem i morse och sa:
- Om vi hade fått en lillebror i stället kunde han ha druckit whisky med pappa när han blev stor.
- Jaa, men tjejer kan ju också dricka whisky, sa jag.
- Men, mamma, du dricker ju inte whisky.
- Nä, nu ammar jag, men SEN ska jag dricka whisky ska du se!
Och jag som faktiskt inte ÄR speciellt förtjust i den ädla drycken, typiskt kvinnligt?!
Jag tar ju hellre en kall öl... En typiskt kvinnlig dryck... eller?!?!
Kommentarer
Trackback
