Tiden som rusar...

Vilken härlig dag! Solsken och värme och glada barn, kan man begära mer?
Stora tjejen har lekt med granntjejen hela dan, ömsom hos oss, ömsom hos dem. Så kul att se att de nu verkligen börjar ha riktigt utbyte av varandra nu när vi bor så nära...

Själv har jag lämpat över bebisen på pappan så att jag kunnat fixa i mitt kryddland. Det är en hel del plantor som måste bytas ut och föryngras. Nästan alla faktiskt, både oreganon och citronmelissen har gjort sitt. Först behövs en massa ny jord så de får lite näring, sen blir det ett besök på Björnö för att införskaffa nya plantor. Stora tjejen och jag har hjälpts åt att sätta rucola, rädisor, solrosor, blomsterbönor och sex olika sorters basilika. Jag brukar inte lyckas med just basilika men kan inte sluta försöka, trägen vinner.

Pappan och stor-E stack ut på en kvällspaddling på en och en halv timme innan de kom hem och gick och lade sig. Själv fastnade jag framför Förlossningskliniken och denna gång lyckades jag titta mig igenom ett helt kejsarsnitt. Med mina egna snitt avklarade så kunde jag låta nyfikenheten ta över. :)

Någonstans  mitt i programmet drabbades jag av den välkända "det-är-sista-gången-jag-har-en-bebis"-paniken...
Att få de där första timmarna på sjukhuset med ett alldeles nytt liv i sin famn. Så går det "några dagar"  och svisch, så har bebisen blivit nästan fem månader!!! Vad var det som hände? Nu ligger hon där, på mage i sängen och försöker plötsligt krypa! Men, hallå, lägg av! Du är ju i princip alldeles nyfödd, så där kan du ju inte göra...


En alldeles färsking... och det var väl alldeles nyss, eller?



Ooops, vad hände??? Hon äter mat och sitter själv... eller ja, med en liten luftkudde som stöd, men ändå...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0